Viktig information. Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse. Genom att stänga denna ruta accepterar du att cookies används. Läs mer
Stäng
Simon Blecher
Simon Blecher.

Minns ni 1999 och året därpå? Om inte, låt mig påminna er. Börsen var glödhet, Ericsson var ett av världens största företag med ett börsvärde på 1800 (idag är det strax över 200) miljarder kronor och it-eran härjade för fullt. Börsvärdet på Framfab var över 40 miljarder kronor, det gjordes tonvis med analyser som konstaterade att ”Spray” var lågt värderat – trots sin mycket höga miljardvärdering – eftersom värdet per konsult var ”lägre” än hos Framfab och Icon.

Min minnesbild säger att vi talade om värde per konsult kring 8–10 miljoner kronor, men en brasklapp här för att jag inte minns exakt. Poängen att varje konsult bara drog in en knapp miljon kronor och därtill hade kostnader i form av lön plus sociala, pension etcetera på nästan lika mycket och dessutom behövde täcka kostnader för all den administration som inte drog in något liksom övriga utgifter såsom hyra och marknadsföring brydde sig få om då värderingsformen hämtades från USA.

Ladda ned Simons krönika i PDF

Min minnesbild efter det galna börsåret 1999 var också att uppgången leddes av ett fåtal jättar med Ericsson, Skandia och WM-data i spetsen liksom Tele 2; sedan hann staten, det vill säga vi skattebetalare, börsnotera Telia också innan festen var över. Ett par stora utköp och vansinniga affärer blev det såklart också. Företaget Altitun såldes för 8 miljarder kronor (!), sysslade med avstämbar laser och försvann i princip helt.

Börsen föll kraftigt och mer än halverades under kommande 2–3 år.

Listan kan göras lång, men visst finns det kusliga likheter med idag. Börsuppgången i USA är inne på tionde året, men den blir alltmer smalare. Nya dagliga kursrekord på Nasdaq, men flera bolag på de breda listorna faller och likaså uppvisar såväl S&P som Dow Jones svaghet och är en bit ifrån sina rekord. Samtidigt utgör de populära FAANG- bolagen, Facebook, Amazon, Apple, Netflix och Google, över en fjärdedel av Nasdaq.

Izettle är ett fantastiskt bolag med en produkt som nog kan bli mycket stor, men visst är det kusligt att förlustbolaget såldes för högre värde än 150 år gamla NCC. Kusligt är också att den svenska börsuppgången är mycket smal. Den drivs av bioteknik (!) råvaror och några dyra verkstadsbolag med teknologiinnehåll. Fem aktier står för halva börsuppgången hittills i år: Elekta (+75%), Ericsson (+32%), Hexagon (+25%), Lundin Petroleum (+48%) och Swedish Orphan Biovitrum (70%).

Tittar vi på Sverigefonden är många aktier ner i år oavsett bransch. Defensiva och konjunkturokänsliga Essity – med starka varumärken som Libero, Libresse, Tena och Tork – som noterades för ett år sedan kring 245 kronor står idag i 218; nästan skuldfria ABB som levererade en mycket fin rapport och vars ena huvudägare (läs Gardell) kräver en delning av bolaget är på stora minustal såväl mätt som från årsskiftet som förra sommaren. Själva Volvo, som levererat den ena fina siffran efter den andra och nuförtiden kan stoltsera med en stor nettokassa är ner flera procent i år och oförändrad sedan förra sommaren. SKF är ner hela 6 procent och har knappt rört sig på tre år.

Bankerna ska vi inte tala om. Stora minustal för allihopa. Visst pressas de av digitalisering och fortsatta låga räntor i kombination med press på bolånemarginaler, men dagens värdering tål faktiskt en vinstnedgång på 20–30 procent och den är jag inte lika säker på givet bankernas förmåga att ändå ta betalt i slutändan av oss kunder.

Tittar vi på Sverigefonden idag har den avsevärt lägre värdering, både mätt med P/e-tal och skuldjusterat, mätt som ev/ebit, än övriga Stockholmsbörsen. Vår portfölj har tillika mycket högre utdelning än börsen som helhet.

Men för närvarande bryr sig ingen, utan aktier rusar (och faller) på diverse rekommendationsförändringar, indexjusteringar och vinstrevideringar.

Precis som 1999.

Moment 22 blir det för investmentbolagen som äger samma aktier som vi och som i detta läge borde handlas till ganska låga rabatter givet att de numera är lågt skuldsatta (Investor har varit försiktiga med att investera, Industrivärden har minskat skulderna genom en försäljning av SSAB), levererat bra avkastning och därtill borde det gynnsamma ränteläget pressa ned rabatterna på samma sätt som skett i fastighetsbranschen.

Men det har blivit tvärtom. Industrivärden som i julas handlades nästan utan rabatt har nu, mätt som C-aktien, en rabatt på närmare 20 procent (!); bland de högsta i modern tid. Investors rabatt är närmare 30 procent, vilket också får anses vara mycket högt. Här är portföljen inte lika lätt att skugga, till skillnad från Industrivärdens, men de som skyller på att värderingen av Mölnlycke kanske är en smula hög, missar att deras danska konkurrent Coloplast gått som en raket på sistone.

Fenomenet är inte bara svenskt, Goldman Sachs tog i ett morgonbrev för någon vecka sedan upp det faktum att värde utvecklats väldigt dåligt i förhållande till tillväxt, särskilt senaste veckorna/månaderna. Värdeinvesterare söker som bekant dolda tillgångar, bra kassaflöde, höga utdelningar och stabila verksamheter med hög intjäning idag. Tillväxtinvesterare letar bolag som växer snabbt, återinvesterar det mesta i verksamheten eller framtida intäktskällor och ofta förvärvar.

För närvarande blir dyra aktier dyrare och billigare aktier billigare.

Precis som 1999.

Graferna nedan har jag lånat från Nordea. Bild 1 (ev/ebit) och bild 2 (p/e) visar hur dyra bolag har gått mycket bättre än billiga bolag.

 

Många investerare jag talar med, såväl stora som små, oroar sig för en kommande börskrasch. Argumenten är rimliga i den mån att den totala värderingen är ganska ansträngd, centralbankerna är på väg att dra tillbaka sina stimulanser och förr eller senare toppar konjunkturen och övergår till lågkonjunktur. Det vanligaste argumentet är också att “börsuppgången varit osedvanligt lång”.

Men det är just sista biten som gör mig en smula tveksam. Jag är nämligen inte säker på att börsuppgången har varit särskilt lång, i alla fall inte för stora svenska bolag, vilket jag visat med flera exempel ovan.

Det räcker med att titta på de 30 största bolagen, OMX 30, som för tre år sedan stod i 1720 och i skrivande stund harvar kring 1550 för att konstatera en nedgång (!) på drygt 10 procent. Visst, lägg tillbaka utdelningarna och börsen är väl snarare oförändrad. Men tittar vi på amerikanska index har de gått avsevärt bättre under perioden och dessutom har svenska investerare fått hjälp av Ingves & co i och med att en dollar kostar närmare 9 kronor. Ändå läser jag att det väller ur pengar ur svenska aktier och att dessa placeras i globalfonder.

Vad händer om värderingsgapet mellan svenska aktier och amerikanska stängs kommande 3-5 år samtidigt som Riksbanken nyktrar till och vi har en dollar som kostar 7 kronor? Jag gissar på kraftig förlust för de placerare som väljer globala vägen istället för den svenska.

Det må så vara att vi förvaltare av svenska aktier är fast i Carl Jonas Love Almqvist dröm om ”Blott Sverige svenska krusbär har”, men glöm inte att svenska aktier varit bland de bästa i världen de senaste 100 åren.

Tillbaka till börsen. Visst handlar den svagt och visst kan den fortsätta falla under sommaren och lysande kvartalsrapporter – för det tror jag vi kommer att få se – kan säkert tas emot negativt ändå med kommentaren ”bättre än så här blir det inte”, men jag vidhåller att flera stora svenska bolag är attraktivt värderade. Och det är svårt att se en större fundamental nedsida när ett antal verkstadsbolag handlas till låga P/e-tal och på låga skuldjusterade multiplar. Merparten av aktierna i Carnegie Sverigefond handlar kring 13–14 gånger vinsten, vilket innebär att de ”tål” en vinstnedgång på uppemot 20 procent utan att framstå som dyra vid ett avkastningskrav på runt 6 procent.

Jag tror inte vi får se en så pass stor vinstnedgång och skulle vi få se det, tror jag ändå att vår portfölj av lågt skuldsatta bolag med mycket stabil intjäning och dolda värden har ökat vinsten igen på ett par år.

Summa summarum för en långsiktig placerare med en horisont på fem år är det attraktivt med värdeaktier på nuvarande nivåer.

Om ni orkat läsa såhär långt klarar ni kanske en graf till, från analysfirman Leuthold. Titta på hur värdet av defensiva aktier i indexet S&P 500 på kort tid har halverats.

Sist det hände var…just det: 1999.

Ladda ned Simons krönika i PDF