Viktig information. Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse. Genom att stänga denna ruta accepterar du att cookies används. Läs mer
Stäng

Ryssland behöver pengar och det ryktas om gigantiska privatiseringar av diamantbolaget Alrosa, banken VTB samt oljebolagen Bashneft och Rosneft. Men förutsättningarna kunde vara bättre och det mesta pekar på uppskjutna planer, skriver Carnegie Rysslandsfonds förvaltare Fredrik Colliander.

I mitten av nittiotalet genomförde Ryssland historiens största privatisering. I Sovjetunionen hade i princip alla tillgångar ägts av staten och i ett slag skulle dessa säljas. Det var meningen att alla ryska medborgare skulle vara delaktiga via ett komplicerat system av privatiseringsvouchers. Vouchers delades också ut till alla men i slutändan blev det så att ett fåtal privatpersoner lyckades komma över de mest värdefulla tillgångarna.

Det var så de så kallade oligarkerna skapades. Vissa av dem blev otroligt rika och kom att tillhöra världens allra rikaste och mäktigaste män, t ex Roman Abramovich och Vladimir Potanin.

Andra kom i konflikt med den politiska makten och förlorade sina tillgångar och positioner som t ex Michail Chodorkovskij och Boris Berezovskij. Privatiseringen fungerade dock på sätt och vis. Staten lyckades bli av med tillgångar så att de kunde börja nyttjas mer effektivt.

Baksidan var dock att man inte fick särskilt mycket betalt för tillgångarna och att ägandet av det ryska näringslivet blev väldigt koncentrerat. Befolkningens deltagande blev minimalt.

Den ryska staten har fortfarande ett stort ägande i det ryska näringslivet och nu är det dags för en ny runda av privatiseringar. Redan 2012 satte presidenten upp mål för privatiseringen. Målsättningen var att den ryska staten skulle sälja av alla verksamheter utom så kallade naturliga monopol, oljeindustri och försvarsindustri senast 2016.

Mer än 1 500 bolag skulle säljas och de flesta av dessa listas på börsen. Mycket annat har dock kommit i vägen. Framför allt oljeprisfallet och de försämrade relationerna med väst har gjort privatiseringen omöjlig. Det har helt enkelt inte funnits någon efterfrågan på ryska tillgångar, åtminstone inte till de priser som säljaren, den ryska staten, skulle vilja ha.

Oljeprisfallet och den nuvarande ekonomiska krisen i Ryssland har dock gjort situationen akut. För det första är det uppenbart för de flesta att den ryska ekonomin behöver effektiviseras och att vägen dit åtminstone delvis går via privatisering och för det andra behöver staten pengar för att täcka sitt budgetunderskott och här erbjuder privatisering outnyttjade möjligheter.

De frågor som uppstår är då hur privatiseringen ska ske och till vilka priser. Marknadsförutsättningarna har ju knappast förändrats särskilt mycket.

I början av året deklarerades att man planerade för intäkter från privatiseringar på 15 miljarder dollar. Detta motsvarar 1,3 procent av BNP och framstår som oerhört aggressivt med tanke på att man de senaste sju åren endast lyckats privatisera tillgångar motsvarande 0,2 procent av BNP. Senare meddelade man att privatiseringar av stora ”stora bolag” förväntades dra in 12 miljarder dollar. Återstående intäkter måste alltså komma från försäljningar av mindre bolag.

Detta vet vi tyvärr inte särskilt mycket om. Låt oss därför titta på ”de stora bolagen”. De bolag som det främst talas om är Bashneft, Rosneft, Alrosa och VTB.

Oljebolaget Bashneft

Bashneft är det bolag som verkar vara först ut. President Putin har nyligen tagit bort bolaget från listan över strategiska tillgångar, vilket betyder att bolaget kan säljas. Staten äger via den Statliga Egendomskommittén 50 procent + 1 aktie och det är dessa aktier som ska säljas. Den Basjkiriska Republikens 25 procent är inte till salu. Vad gäller Bashneft så finns det faktiskt strategiska köpare som visat intresse.

Dessa är det ledande oljebolaget Lukoil samt de mindre kända ryska företagen Independent Petroleum Co och Tatneftegaz. En privatisering av statens ägarandel, som möjligen skulle kunna ske i höst, skulle kunna inbringa 3-4 miljarder dollar till statskassan.

Diamantproducenten Alrosa

I diamantproducenten Alrosa äger staten 43,9 procent och Republiken Jakutien äger 25 procent + 1 aktie. Ytterligare 8 procent ägs av några kommuner i Jakutien. Den ryska staten är här beredd att skära ner sitt ägande till 33 procent vilket innebär att man är beredd att sälja 10,9 procent av bolaget. Denna andel skulle kunna inbringa 800-900 miljoner dollar till statskassan.

Planen är att sälja detta på börsen när ”marknaden så tillåter”. Min bedömning är då att denna transaktion kan försenas. Det finns uppgifter om att kinesiska investerare och ryska pensionsfonder skulle vara intresserade. Jag tror dock man ska ta dessa uppgifter med en nypa salt och att det kommer att vara svårt att hitta köpare. Transaktionen kommer troligen att dröja.

Oljebolaget Rosneft

I det enorma oljebolaget Rosneft har staten ett ägande på 69,5 procent. Planen är att andelen ska ned till 50 procent och alltså att 19,5 procent av bolaget ska säljas. Värdet på dessa 19,5 % är i nuläget ca 10 miljarder dollar.

Rysslands finansminister Anton Siluanov har deklarerat att en privatisering ska kunna ske under andra halvåret 2016. Jag ställer mig skeptisk till detta. Det är knappast möjligt att hitta en köpare som är beredd att investera sådana jättebelopp i nuläget och under nuvarande sanktionsregim.

Det kinesiska statsägda holdingbolaget CNPC, som redan idag äger 0,62 procent av Rosneft, är intresserat men frågan är om de verkligen är beredda att ställa upp med pengarna. Det kommer också att vara mycket svårt att komma fram till ett pris om man bara har en potentiell köpare.

Banken VTB

Slutligen är staten beredd att sälja en större andel i banken VTB. Staten äger 60,93 procent av aktiekapitalet i VTB och Putin har skrivit under ett dokument i vilket det sägs att ägandet kan reduceras till 45 procent. Bankens vd Andrej Kostin har dock sagt att han tror att privatiseringen kommer att flyttas till 2017.

Huvudspåret är att sälja aktierna på Moskvabörsen men det låter sig knappast göras i nuvarande marknadsläge. Inga strategiska köpare har heller visat något intresse för banken.

Privatiseringarna kommer att vara ett livligt diskussionsämne under den närmaste tiden. Jag tror dock inte att man ska hoppas för mycket. Viljan att privatisera finns nog där. Problemet är istället att ryska investerare i stor utsträckning saknar kapital och att utländska investerare, eventuellt med undantag av kineserna, inte kommer att delta på grund av den politiska spänningen och sanktionerna.

Den största delen av privatiseringarna får nog tyvärr skjutas på framtiden.